Jag var 14år då min ätstörning började men då visste jag inte att jag hade en ätstörning. Jag var mobbad i skolan , jag var en hästtönt med tandställning.

Tack och lov för stallet med hästarna kunde jag i allafall vara mig själv.

Jag var inte överviktig men alla dumma komentarer :

* du är ful

* Du är töntig

* Hästtönt

* Du är världelös

Till och med min egen syster tyckte jag var en tönt för att jag la ner mycket på hästar och inte var som andra 14åringa som började med killar och smyckrökte och söp.

Jag låtsades att jag inte tog åt mig av deras hackande. När jag var ensam tröståt jag och sedan var jag ute och motionerade för att inte bli fet. Inte visste jag att jag hade en ätstörning jag var 28 år då jag inte stod ut längre och fick diagnosen, Bulimi/Anorexi.

Nu när man är mamma åt en 12årig dotter som blir mobbad i skolan, mår jag så dåligt. Man bör tänka på vad man säger till en person även om den inte visar att den blir ledsen kanske den verkligen blir det