Känns så himla jobbigt.

Jag har gått ner i vikt 4kg sedan slutet av Februari.

Varit duktigt att sluta med Läsk och sötsaker. Har börjat jobba 50% på mitt gamla jobb nu under Mars april och det fungerar bra. Har 50% aktivitet stöd som faktiskt knappt inte är något. Medecineringen med Ritalin för ADD funkar bra är mycket piggare. Sover bättre på nätterna.

Jag har börjat känna mycket mer känslor och dem gör mig rädd. Förut när jag var ledsen och arg skar jag mig när ångesten kom men jag låter bli.

MAten är de stora problemet jag har ingen matlust. Försöker äta regelbundet men det är svårt. Sista tiden har det blivit för mycket överätning och sedan har jag spytt. Är så rädd att jag skall börja om att ätstörningen skall ta över mitt liv. Jag äter inte sött utan mest mackor och Chips och dip. Egentligen är det inte ens gott. Min mage är upp och ner och blodtrycket åker berg o dalbana från alldeles för högt till rätt lågt. Jag vet att jag borde låta bli att köpa hem. Men det är svårt då jag har pengar köper jag. Värst är det när Barnen inte är här den veckan. När Barnen är här måste jag ha matrutiner. Jag är verkligen rädd att Bulemin skall styra mitt liv. Jag orkar inte , Jag vill inte ha det så. Man säger att man kan likna mat missbruk med en med alkhol problem. Jag har länge sett varningsklockorna ringa , för att jag måste fokusera så mycket på maten att få till matrutinen. Jag har verkligen haft min matklocka och då mår jag bra. Men nu när jag äntligen sett att jag gått ner i vikt så har det triggat att gå ner ännu mera , Jag lider av min övervikt. Visst jag vill inte vara anorextiskt som jag var 2003 då jag vägde runt 50kg ser på korten från den tiden med en ryssning i hela kroppen. Att gå tillbaka efter 5år till gamla jobbet har väckt en del minnen. När jag 2002 kom tillbaka efter mamma ledigheten och hade en liten putt mage och en eller flera fråga om jag skulle ha barn igen satte jag igång och rå banta. Även om detta varit i många år tidigare från och till. Så gick jag ner 30kg på ett halvår. Alla lögner som följde med jag rysser av skräck. Risken att gå ner till 50kg igen är inget jag vill. Jag väger 96kg och det är för mycket. Jag vill väga kring 70kg då skulle jag vara nöjd.

Jag har problem med mina fötter, leder och rygg och läkaren som jag varit hos har sagt att det beror på vikten. Jag hade även dessa krämpor då jag var smal. Jag går i terapi varje vecka hos en kvinna som är urgullig. Hon säger att jag måste använda mina verktyg för att få rätt sida på detta. Jag har ju fått bukt över Coca Cola drickandet. Men sista två veckorna har det blivit allt oftare att jag kräks efter jag ätit för det blivit lite för mycket. Mår illa konstant. Ritalinet är det inte för nu har jag ätit det så pass länge i 2½månad. Det var i början. Jag är så rädd att erkänna detta för mig själv att jag måste fokusera på maten att jag inte kan låta det vara , att jag måste planera för att det skall fungera. det som känns tungt är att jag tycker det är jobbigt för det är så mycket annat som jag vill vara duktig på och lägger den stora tygn punkten på. Jag vill Lyckas på jobbet vara duktig , Jag vill arragera mig i min sons Fotboll som tränare.

Jag känner så mycket mer känslor nu som jag förut kunde stänga av genom att arragera mig i föreningsliv, hjälpa andra och fly från mig själv. Min terapuft säger att jag måste börja tänka lite mer på mig själv och ta hand om mig. För att sedan kunna orka vara en bra mamma till mina barn. Försöker men det är svårt, När Barnen har sin pappa vecka har jag försökt att tänka på mig själv men det är så svårt för då när jag inte har dem kommer känslorna dem jag inte vill känna. Ångesten jag vill gråta men är så rädd att göra det , Så har det alltid varit. Går upp i allt annat bara för att slippa känna. Dövar ledsenheten med skitmat och kräks. Fy fan vad jag hatar detta. Jag har bestämmt mig att berätta för B (Terapuften) att detta händer har inte varit helt ärlig när det gäller detta. För jag skäms, Det har funkat så bra med jobb och andra saker har blivit lättare i mitt liv, Men ätstörningen skall inte få dominera mitt liv vill inte leva i lögner och under den totyren som det är jag skall inte låta det gå så långt den har redan förstört så mycket av mitt liv . Sedan 1990 så många år av tystnad innan jag vågade söka hjälp innan någon trodde mig (Jag fick hjälp först maj 2003).

Sedan 2005 då jag börja öka i vikt drastigt har jag kämpat med övervikt.

Men man får inte så mycket hjälp nu att gå ner i vikt och vad det beror på vet jag inte. Jag är glad att jag börjar sakta gå ner i vikt men ätstörningen lurar i bakgrunden.